Thursday, May 16, 2013

Sjömannen blir personlig


Jag har gått in i någon slags uppsatsskrivardvala. Den senaste veckan har jag skrivit, skrivit, skrivit och inte gjort så mycket annat. På något konstigt sätt har det gjort att jag blivit lugnare inombords. Jag är medveten om att detta bara kommer vara en kort period. (Uppsatsen vara inlämnad om två veckor.) Ändå tog det STOPP i går. Bom stopp.

För ett gäng år sedan (jag är dålig på att hålla koll på när det var, livet från den tiden är en dimma, men låt säga fem år sedan) knallade jag in i den berömda Väggen. På något konstigt sätt tog livet slut,  samtidigt som det fortsatte att rulla på. Ett år av mitt liv är liksom borta och jag minns inte mycket från den tiden. Men den har existerat, det vet jag, för någonstans långt bak i mitt undermedvetna vet jag att det var då jag samlade på mig allt jäkla garn, blev biten av "the spinning bug" och tog stickandet till en ny (lätt manisk) nivå.

Livet efter Väggen har varit ett enda långt kompromissande mellan vad jag vill och vad jag orkar. Oftast vill jag mer, orkar mindre. Det är därför jag sköt så länge på att sätta mig i skolbänken igen. (Även om jag gärna vill ha klar min halva utbildning till informatör.) Jag var rädd att jag inte skulle palla trycket. Men det gör jag - och det går bättre än förväntat.

Så när orken inte fanns där i går, insåg jag att det inte var någon idé att kämpa och tog en dag "ledigt". Gick ut med hunden i dungen bakom huset och tittade ut över sjön. Förberedde ett stickprojekt jag gått och funderat på länge. Åkte ner till affären och köpte chips, choklad och folköl.

Idag är jag tillbaka på banan igen. Jag kommer ta det hyfsat lungt, inte skriva hela dagen, men jag har några saker som jag vill (och förhoppningsvis orkar) bli klar med innan morgondagens handledning. Solen skiner ute, hunden ligger vid mina fötter under bordet och jag har just ätit en riktigt god smoothie till frukost. (Äter alltid samma smoothie till frukost, men konstigt nog är den inte alltid lika god.) Några timmar skriva och sedan några timmar göra vad jag vill. Yepp, det är så jag tänke göra.

Väggen var för jävlig, men jag har i alla fall lärt mig att någon gång ibland se hur gôtt livet är. På något sjukt jävla sätt var det ändå värt att göra den resan. Så länge jag slipper göra den igen.

Tuesday, May 14, 2013

Sådan far, sådan son

Det finns inga som helst tvivel om att Biffen här är Harrys son. (Ja, förutom att Harry är den enda bagge som varit i hagen med tackorna då...) Tre veckor och redan linslus.

Friday, May 10, 2013

TIPS: Prova på spinning i Vänersborg i morgon


Nyfiken på att lära dig spinna? Vill du testa några olika spinnrockar? I så fall tycker jag att du ska ta en titt förbi Hantverksmarknaden på Restad Gård i Vänersborg i morgon lördag.

Jag kommer sitta i Hantverkshuset (Studieförbundet Vuxenskolans lokaler) och demonstrera spinning 10-15. Eftersom jag har svårt att prioritera kommer jag ta med mig alla mina (tre) rockar och säkert två kilo hanspunna garn i olika färger och tekniker.

För dig som vill prova på Ashford Elizabeth, Louet Victoria eller Majacraft Rose är det ett toppentillfälle! Jag kommer ha med mig ull som du kan provspinna med.


Oavsett om du vill spinna, titta, klappa garn eller bara prata stickning eller hantverk är du välkommen!

(Jag kommer inte ha någon försäljning, så det är helt okej att komma och titta och sedan gå därifrån utan att känna sig dum för att man inte köpte något.)

Vi ses?

Wednesday, May 8, 2013

PRESSTOP: Extra extra, stoppa pressarna!



Ni har väl sett dagens största nyhet? Clara och Kamilla släpper en stickbok i höst! Om vantar. Så klart!

Hejja hejja och stort grattis från mig!

The man who walk with sheep


Hur man förflyttar en skock får mellan två hagar: 

1. hämta en hink med mat
2. skramla med hinken
3. öppna hagen
4. börja gå

Det var betessläpp igår. Gannbonden skakde på huvudet skakat på huvudet när jag presenterade min "skramla-med-matburken-teori" för att få fåren till nya hagen. (Den fungerar tydligen inte på kor och fungerar det inte på kor, fungerar det inte på får heller. Bondens logik, alltså, inte min.) Självklart fungerade det! Vem behöver koppel när man har mat? (Går att applicera på hundar också.)

Om de hade varit hundar hade man kallat dem matmotiverade. Det är ett rätt passande ord för får också. Det är kanske 200 meter mellan vinterhagen och den nya. Det råkar ligga en skog emellan, men så länge hinkarna skrammlade var det inga problem. Väl ute i den nya hagen upptäckte de gräs och så körde de alla (inklusive lammen) huvudena i backen och började beta.

Det kanske bör tilläggas att de fått mat ur samma hinkar större delen av vintern. Man måste givetvis vänja dem vid att hink + skrammel = mat. Men, så snart de kommit underfund med det, kan man lura dem nästan vart som helst. Tillbaka in i hagen när de har rymt, till exempel. Fast mina får rymmer inte. Inte än i alla fall...

Saturday, May 4, 2013

DAGENS SKRATT: En flaska vin och ett dåligt skämt


Trillad över den här videon via webbmagasinet Blish. Det har inget med stickning att göra, men den fick mig att börja fnittra hysteriskt, så jag tänkte jag delar med mig...

Historien är: en kvinna har druckit en flaska vin själv. Hennes man spelar in hennes röst när hon berättar ett skämt. Sen gör han en film och lägger på din druckna frus röst. Hysteriskt kul.

Friday, May 3, 2013

Fejjan idag


Pencillinet har tagit skruv och det finns hopp om framtiden. Så här i efterhand måste jag erkänna att det är en rätt go känsla att kunna se med två ögon. Man vet inte vad man har förrän man förlorar det, typ.

Så, nu har jag bara en veckas förlorad tid att ta igen i uppsatsskrivandet. Tyvärr har C-uppsatserna inte kommit så långt i utvecklingen att de skriver sig själva...

Thursday, May 2, 2013

Tacka!


Vi anade att det var något på G i gårkväll när Molly (aka Trean) började stångas med Holly, Biffens mamma. Eller om det var tvärt om, jag vet inte, men de brukar inte bråka. Hur som helst, vi drog slutsatsen om att det var lamm på gång och stängde in henne i lammningsboxen. Hon rymde två gånger därifrån och det slutade med att hon lammade ute i hagen.

Det blev ett tacklamm och hon är väldigt mycket större än det första. Som i att hon är större nu som nyfödd, än Biffen som är hunnit bli en och en halv vecka.  Å andra sidan är hennes mamma rätt rejäl.

Hon har rätt lustig päls, lammet. Huvud och ben är ludet med längre, rakt hår, främre delen av kroppen har finullskrus och bakre delen är mer vågigt. Ska bli väldigt intressant och se hur det artar sig. För hon får stanna, förutsatt att hon är frisk. Tackor hamnar inte på bordet i första taget!

Apropå lamm och päls så växer Biffen han med. Han är för övrigt finullskrullig över större delen av kroppen. För dig som inte vet vad det innebär, ska jag visa så snart lillan fått några dagar ensam med sin mamma i lammningsboxen. Då ska jag hålla upp dem brevid varandra så du kan få se skillnaden. Det är rätt häftigt. Att de se så lika ut, ändå vara så olika och dessutom se ut som två får i ett.

Lillan är onamnad än så länge, men hennes mamma bräker inte som ett får utan råmar som en ko, så det kan bli Rosa. Eller kanske Bella. Eller, som sambon föreslog sist det var lamm på G, Hjördis. Vi får se... Vad föreslår du?

Wednesday, May 1, 2013

Från sushi till garn och om Carol som gjorde rullen



Fibrerna till det här garnet kom i sushirullar med rött i mitten och vitt runtom. (Du kan se hur de såg ut här.) Det är en blandning av merino, mohair, yak och silk noils. (Noils är små pluttar, sådana som prickarna man brukar se i tweedgarner och -tyger.) Fibern var kul att spinna och garnet det ser ganska "rått" ut, trots att det är supermjukt.

Jag har tänkt sticka en cowl av det. Något i stil med Laura Chaus Attabi Cowl, men ändå inte. Ser den framför mig, men har inte hittat något mönster som stämmer överens med det jag ser, så jag får väl improvisera.

Fibrerna kommer från Carol på FeistyWomanDesigns. Carol satte sig i en bil och körde i sex timmar för att träffa mig när sambon och jag var över i staterna förrförra året. "Sex timmar är ett stenkast för oss i USA" sa hon när jag påpekade att det var en ganska lång väg för henne att åka. Hon var en väldigt speciell kvinna. Hon gav mig en spinnlektion på sin Journey Wheel (det är en spinnrock som är påminner om ett hopfällbart skåp, är snordyr och ser ut så här) på ett hotellrum i Toronto medan vi satt och pratade om livet. Samma morgon hade hon och hennes man Skip tagit med oss in till stan för att käka frukost med sina vänner och göra staden som sambon ville bli kvar i. (Då bor alltså Carol i Pittsburgh. Det är en bit från Toronto...) Ibland är det synd att folk bor så jäkla långt bort...