Saturday, October 26, 2013

Steken som alltid lekte död


Så kom den dag i Stekens liv då det var dags att möta slaktmasken. Som vanligt ville han inte gå någonstans och stretade emot, lade sig på på knä, lade sig på sidan, spelade död. Så jag lyfte upp honom och bar honom de tio metrarna ut på gården. Sen blev han död på riktigt.

Jag skulle kunna göra ett långt inlägg om det här. Men jag gör inte det. Till och med jag hör hur morbid jag låter när jag drar igång. Jag är helt enkelt allt för faschinerad av slaktprocessen för att låta som en hyfsat normal tjej. Jag känner mig lite som Jehovas-missionären borde ha känt sig i går. Jag vill predika om den fantastiska slakten inför förtappade människor som tror att en ko är en vaccumförpackad köttbit på ICA – trots att folk mest tycker att jag är dum i huvudet.

I vilket fall som helst vet jag att Steken hade ett bra liv. Kort, men bra. Han var frisk när han levde och han var frisk när han dog. (Nej, jag går inte in på hur jag vet det, fattar om ni inte vill veta detaljerna.) Fast kanske handlar det mest om att Steken är en sån stek jag tror att de flesta vill ha på middagsbordet. En stek från ett friskt djur som levt ett bra liv.

Over and out.


Friday, October 25, 2013

...och här sitter jag, syndiga människa (och är glad)


Gå till din blogglista

Jag fick besök idag. När jag såg de välklädda männen i bilen tänkte jag "jävlar, nu är det djurinspektion" och på samma sätt som jag rannsakar mitt inre när jag ser en polis, funderade jag febrilt över vad jag kan ha gjort som de skulle kunna uppfatta som felaktigt behandlade av djur. Men det var inte inspektion. Det var Jehovas vittnen.

Visste ni att de inte delar ut Vakttornet längre? Nu får man "Goda nyheter från Bibeln" istället. Jag sa faktiskt inte "stick", jag är för mesig för det. Men när de väl var här, tänkte jag att man ändå kunde ha en diskussion med mannen som inte tog i hand och inte presenterade sig. Jag kan i ärlighetens namn känna viss avundsjuka för människor som har en tro. Man kan säga att jag sökt men aldrig funnit. På riktigt, jag har försökt. Det fick mig dock att inse att jag inte kan bestämma mig för att tro om jag inte får det till mig. Och inget har någonsin kommit till mig, hur mycket jag än sökt. Alltså tror jag inte.

Så jag frågade den trevlige välklädde mannen vad det var för fel på mig. Om det var Gud som misslyckats eftersom jag inte har en tro? Han tittade lite överseende på mig och började prata om den tredje personen i Paradiset. På ett mycket fint sätt sa han att det var Satan som hade inflytande över mig och att det är Satan som är anledningen till att jag inte tror. (Med andra ord är jag alltså kontrollerad av en demon?) Jag kan ju inte säga att det gjorde mig speciellt mycket mer nyfiken på Gud, för i så fall trivs jag nog rätt bra ihop med Satan.

Jag bläddrar lite i foldern för att se om det finns något hopp för mig trots allt, men det ser mörkt ut. Kolsvart, faktiskt. Gud har tydligen sagt (Moseboken 18:10, 11) att man inte kan tala med de döda, men att Satan kan förklä sig i de dödas kläder och låtsas vara någon han inte är. Med tanke på hur mycket spöken det springer i mitt hus kan det bli svårt att tro på en Gud som säger att jag är inbilsk. (Om det är Satan som springer runt har han ju i alla fall visat sig?)

Vidare vill Gud att äktenskap bara ska vara mellan man och kvinna, samt att mannen ska försörja kvinnan. Jag kan väl tycka att Gud borde vara storsint nog att förstå att kärlek är kärlek oavsett vem som känner vad för vem. Dessutom mår jag spontant inte så bra vid tanken av att vara helt beroende av en man. (Hur mycket garn och tyg hade man fått köpa då, liksom?) Jag kan själv!

Mannen nämnde också "regeringen". Jag antar att det är en sammanslutning av Jehovas vittnen som ska rädda världen, för andra religioner var inte alls välkomna och alla skrifter som inte var Den heliga skrift var av ondo, oavsett budksap. (Jag väljer att inte gå in på det där med monarkin i himlen där Jesus är kung sedan 1914 och hur den allsmäktiga monarkin ska samexistera med den globala stadschef och dennes regering. Du kan läsa mer om det på sidorna 9 och 15 i "Goda nyheter från Bibeln".)

Själv kan jag väl tycka att det hade varit trevligt med en skrift som inte automatiskt gör mig syndig, (arvssynden från Adam), bara för att jag råkade födas. Det var väl inte mitt fel att jag blev till, tänker jag? I broshyren (s. 8-9) får jag veta att det faktiskt inte var Guds mening att vi skulle bli gamla och dö. Nej, vi skulle bara dö om vi syndat. (Utan synd, evigt liv.) Men så var det ju den där Adam som syndade lite och hans straff blev döden och bara för att vara lite extra elak så sa Gud (inte Satan) att synden skulle gå i arv för alltid och att alla människor skulle dö. (Snacka om kollektivt straff!)

Tro mig när jag säger att jag hyser respekt för dig och andra människro som har en tro. Du har full rätt att tycka och tänka vad du vill och jag tror inte att alla blint följer det som står i Bibeln. Men jag tänker inte tro på någon som lägger synd på mig i och med att jag råkade se dagens ljus en gång för dryga trettioett år sedan och sedan ägnar energi åt att klanka ner på mig för att jag tror på människors lika rättigheter oavsett hudfärg, härkomst eller sexualitet. Kanske är jag naiv, men i så fall hoppas jag att jag aldrig blir överbevisad.

Källa: Goda nyheter från Bibeln! (2012 års tryckning). Watch Tower Bible and Tract Society of New York, Inc. Brooklyn, New York, USA. Jehovas vittnen, Arboga.

Thursday, October 24, 2013

Upp och ner


Tidigare i höstas åkte jag på en sån där dunderförkyldning. Jag vet att folk går till jobbet med sådana där förkyldningar, men det det gör inte jag. Dels för att jag mår piss och apa, dels för att mina kollegor förtjänar bättre än samma skit som jag har. (Okej, det kan eventuellt ha funnits undantag, men så jäkla hämdlysten är jag inte.)

Så jag var hemma, tog fram stora tekannan, laddade datorn med ljudböcker och kurade upp mig i fotöljen med garn och stickor. (Vad annars?) Och så satte jag igång. Det här är ett av projekten som avslutades under konvalecensen.



Eftersom jag lovat mig själv att a) sticka sex tröjor i år och b) sticka från stashen var det bara att sätta igång igen. Garnet inhandlades på Tradera till ett ruskigt bra pris någon gång runt 2010. Marks & Kattens Tuva i grått, gråblått, ljusblått, mörkblått, turkost och... Mossgrönt. (!) Trodde aldrig att det skulle fungera ihop. Fast jag tycker faktitks att det gör det. Och i och med det lyckades jag gå outside the box igen.

Jag hade aldrig hört talas om garnet innan jag köpte det. Någonting säger mig att det kan vara grymt underskattat. Jag kan i och för sig återkomma när tröjan är använd och tvättad ett par gånger så jag vet hur mycket det noppar sig, men det var fasligt trevligt att sticka i (stickor 6,00 mm) och det är skönt att ha på sig.


Eftersom garnet inte räckte till en fullmodell av Super Birhday Sweater (eller kanske var det jag som tyckte att den blev för kort?), fick jag komplettera med okänt flertrådigt (fyra, fem trådar) ullgarn. Frångick mönstret en del eftersom stickfasthet och storlek inte riktigt fungerade ihop med mina kroppsformer. Med facit i hand skulle man kanske gjort ärmarna lite längre (har lite lätt komplex för breda axlar och stora överarmar) och eventuellt följt beskrivningen för någon insvägning vid midjan (för den är jag lite mer stolt över). Men i slutänden duger det. Det blir en bra lager på lager-tröja i vinter. Något långärmat under och värmen är kirrad. Gjorde en i-cord-avmaskning och är jäkligt nöjd med just den. Har aldrig gjort någon innan och har inte fattat hur snyggt det blir.

Mer info om ganåtgång och liknande hittar du här.

Wednesday, October 23, 2013

The new girls


De nya flickorna är här. En skock värmlänningar direktimporterade från Jämtland. För efter jäkligt många om och men (och kanske lite släktrelaterade kontakter) fick jag (eller rättare sagt säljaren, Fale Artut) tag på en transportör som kunde tänka sig att köra ner dem. Det tog längre tid än tänkt (de skulle ha varit här för tre veckor sedan) och dyrare än först sagt, men nu är de här. Sex tjejer som inte riktigt litar på mig än. (Jag vet, det måste vara något fel på dem, jag som är så snäll.) Men det kommer ta sig. Donnan längst fram till höger i bild är på god väg redan efter mindre än ett dygn. (Vem hade inte varit lite skygg efter att ha blivit kidnappad och transporterad i ett och ett halvt dygn för att sedan komma ut på helt okända marker?)

Nu ska de vara i "karantän" tillsammans med en av mina gamla tackor i tre veckor innan vi tar in dem till de andra i ladugården. Varför det? Tja, om det mot all förmodan skulle finnas sjukdom eller ohyra hos de nya djuren, vill man inte gärna ha in det bland den friska besättningen man redan har. Det är sånt man alltid gör (eller i alla fall borde göra), oavsett vem säljaren är. (Så, ingen misstro mot Fale som varit hemskans hjälpsam under processens gång.)

Om man inte sätter djuren i karantän kan det gå som förra året. Då smittade en individ ner alla de andra med stora fårlusen. Det var inte en jättetrevlig upplevelse, vare sig för fåren eller mig. Å andra sidan har jag - trots att den mer än dubblats det senaste året, en ganska liten besättning. Att behandla tolv-tretton djur för en småsak som lus är inget stort projekt. Det är som med katter, ett par droppar spot-on-lösning i nacken och saken är biff. Men det tar ju tid och det är ju inte kul att se att djuren lider. För de gör de onekligen lite. Stora fårlusens larver äter sig fast i skinnet. (Läs gärna mer i ett tidigare inlägg här om du vill veta mer om hur lössen ser ut.)

Och när vi ändå är inne på spåret. Att få lus behöver inte på något sätt vara ett tecken på att djuren är misskötta. Det är mycket vanligare än vad folk vill erkänna, både hos människor och djur. Däremot kan djuren bli misskötta om man inte gör något åt det. Ett frenetiskt kliande och gnuggande ihop med larvernas tuggande ger ganska snart fåret stora kala fläckar på huden. Det ser inte bra ut och det är inte trevligt för fåren. Så snart de är behandlade och lössen borta, börjar pälsen växa ut igen. Harry som var väst drabbad förra året, har inga kala fläckar kvar.

Och nej, lusen kan inte leva på människor och ja, den stendör om den hamnar i garn. Utan värddjuret (fåret) är fårlusen förlorad.

Tuesday, October 22, 2013

Juklappsvantar till Fule


Jag har två bröder, båda yngre än mig. Den äldste kallas Fule och jag har aldrig fattat varför. Det är inte ens i närheten av hans riktiga namn och speciellt ful är han inte heller. Snarare tvärt om skulle jag vilja säga. (Men jag är ju å andra sidan partisk.)

Hur som haver. Jag hade lite panik vid julklappsplanerandet förra året. (Ni som minns pungvärmaren kanske kan ana desperationen?) Jag ogillar starkt att köpa julklappar. Min familj har haft en lätt hysterisk tradition av att handla julklapparna på julaftons morgon. Förutom att det är väldens absolut sämsta tradition, tror jag att det är därifrån jag fått den panikartade känslan som ger mig kalla fötter vid julklappshandling. Den som gör att jag vänder i dörren till affären. Även om jag är ute i god tid. Så Fule fick handstickade fingervantar i julklapp. Eller rättare sagt, han fick en papperslapp där det stod att han hade fått ett par vantar. De var bara inte tillverkade än.


Jag hintade redan då, förra julen, om att de inte skulle komma innan vintern tog slut. Han muttrade något och så föll det i glömska. Men för ett tag sedan började det ju bli kallt igen och det kan hända att han pikat mig lite för de där vantarna. De var påbörjade, men hade liksom... Tappat i prioriteringen när något annat kanske lite roligare hade dykt upp. Men, ju kallare det blev, detsto tätatre haglade pikarna. Till slut fick jag nog, tog mig själv i kragen, bjöd över honom och hans flickvän och panikstickade fingrar till honom på en kväll bara så han kunde prova i alla fall ena handen och säga om det kändes rätt. 


När jag väl fått upp ångan var det piece o'cake att färdigställa dem. De är lite bylsiga på handryggen även för honom, men det kan man fixa till med lite veck och tråd om han skulle känna att det behöver åtgärdas. Eftersom brorsan inte var i närheten förra helgen när Anna var här, fick jag agera modell. En väldigt glad modell, som ni kanske ser. (Annas kommentar precis innan var "och så kan du leeee också, Elin". Yes ma'm! Är inte alltid helt bekväm framför kameran om man säger så.)

Mönstret heter Basic Glove Pattern och kommer från en bok av Ann Budd. Garnet heter Regia 6-färdig och är ett av de där nystanen som legat i min stash i cirkus tre år. Det gick åt 81 gram. Funderar på att göra ett par torgvantar vantar till mig själv i resterna.

Monday, October 21, 2013

Tre stickade vänner till kökspersonalen


Jag har skrattat mig till träningsvärk i magen den här helgen. Det var stickevent i Habo med systrarna Bill och Bull, deras ungar och ett helt gäng goa stickande (och virkande) människor. De där kalasen i Habo är guld värda.

Självklart har jag inga bilder från det, (vem orkar springa runt med en kamera när man har som roligast?) men jag har några presenter att visa. Det hör ju till att värdarna får något litet. I år tog jag den enkla vägen ut och köpte dem varsin flaska vin. Däremot tyckte jag att tjejerna i köket (avkommorna till Bill och Bull) kunde få något lite mer genomtänkt. Så jag pysslade ihop tre små figurer som på ett eller annat vis skulle återspegla någon egenskap hos dem. Här är resultatet.

Till E som sägs ha ett väldigt stort hjärta. 


Till M som läser på textilhögskolan i Borås och är besatt av stygn per centimeter på herrskjortor.
(Jag har preppat den med gift M, så om du ger den till Max...)


 Till T som är bokslukerska och mycket klok (?!)


Figurerna är stickade i handspunnet garn (förutom hjärtat som är stickat i Fabel), stoppade med vadd och konstruerade efter gratismönster funna på Ravelry. Musen heter Marisol the Knitted Mouse, hjärtat Hearts Hearts, kaninen Little Baby Bunny och ugglan är en modifierad version av Chubby Chirps där jag lagt till en del ökningar i kroppen och stickat på "uggleöron". Ögonen på ugglan är gjorda av filtad ull och ett par knappar jag hittade i en fyndkorg hos Tummelisa för ett tag sedan. Kaninens skjorta är också av filtad ull. (Den egna enorma stashen.) På samtliga djur har jag använt mig av filtnålar för att forma ögon, näbbar, nosar, samt fästa hjärtat vid tassarna på musen. Det har varit en del pysslande, men shit vad kul jag hade!

Helgen i övrigt var en rejäl egoboost. Tack för alla snälla ord om precis allt möjligt! Önskar att det var stickläger oftare!

Thursday, October 17, 2013

Hur man hittar vänner i bloggosfären



Bloggvärlden är som den är. Man följer någons projekt och liv ett år, tre eller fem. Kanske lägger man en kommentar då och då, kanske stalkar man bara. Men så kommer det en dag då man kliver ut ur garderoben och faktiskt träffas. Sedan mitt stickbloggande började 2009 har det hänt flera gånger.


Den första var världens finaste Therese. Då skrev hon under namnet ”Hon som stickar” och var väldigt hemlig. När hon berättade (på bloggen) att hon hade börjat spinna, stalkade jag på riktigt, kom fram till vad hon hette i efternamn efter att ha sökt på hennes förnamn och bostadsort och dragit vissa slutsatser. (Okej, det kan hända att det inkluderade att jag kollade upp hennes man också. Men vad gör man inte?) Och så packade jag ihop ett paket med ett gäng olika fiber och skickade utan att hon visste om det. Det var där någonstans det började. När jag sedan träffade henne något år senare (eller om det var varit ett halvår – eller två år?) kändes det som om vi alltid känt varandra. Idag ser jag Therese som en av mina allra närmaste vänner, trots att vi bara ses någon gång om året och så gott som aldrig på tu man hand.


En annan vän som dök upp via bloggandet var Anna. Där var det tvärt om. Hon läste min blogg. Pluggade i Mariestad. Hade pojkvän i Göteborg. Hade börjat spinna på slända. Så hon frågade helt sonika om hon fick komma hem och testa min spinnrock. Klart hon fick! Det är nog tre år sedan. I  helgen var hon här på stick och spinn med får. Typ. (Hon har bloggat om det här och här med bilder och allt. Bilder är jag dålig på. Njuter av fiber och sällskap istället.) Vi spann lite, bar hö, plockade svamp, stickade. Åt gott. Drack gott. Hade trevligt.


En tredje okänd dök upp i söndags. Jag har läst Sarahs blogg ett bra tag, bytt garn med henne, men aldrig träffat henne. Faktiskt inte ens sett henne på bild. Men shit vad den bruden var cool! Hon bloggar ihop med sin kompis Linda på Otaliga projekt. En väldigt hemlig blogg (inte så mycket om vilka personerna bakom bloggandet är, inga bilder på dem, inget om något annat än stickning, typ) som jag följt... Rätt länge. Ett år eller två eller så. Sarah är en av tre (!) försökskaniner i spinnrocksspinnande. Vet inte om mina elever är ovanligt begåvade eller om de bara har en jäkligt bra lärare (host host) men det har gått himla bra. Sarah har aldrig spunnit tidigare och det slutade med att jag satt och oah-de när hon tvinnade sitt garn eftersom hon fick fram en rad schyssta effekter som jag måste försöka efterapa någon dag.

Tja, vad vill jag ha sagt med det här inlägget då? Kanske att man kanske ska våga ta kontakt med den där personen man är nyfiken på trots allt? Utan bloggen och lite mod från den ena eller andra personen hade jag aldrig träffat en manisk stickerska från Arvidsjaur, en spinnande skånsk trädgårdsmästare eller en störtskön *beep*-bo (hon är ju hemlig, så det är nog bostadsorten också) som gjort allt före en ålder av *beep* (ålder är alltid hemligt?) och har distans nog att dela med sig av det.

Och, till dig (fortfarande för mig okända person - källan skvallrade inte om vem du var) som inte vågade hälsa på bokreleasen – gör det nästa gång! Jag bits inte, lovar! Det är alltid kul att träffa nya människor! (Tycker i alla fall jag.)  Har man tur finns det en god vän bakom knuten.

Sunday, October 13, 2013

I used to be a sailor (now I'm, just a knitter)

"I used to be a sailor, sail across the seas. Now I'm just an island as they took my boat away from me."                                                                                                       Tracy Chapman

Så kom det sig att sjömannen inte längre var sjöman mer än till själ och hjärta. Det här med att vara någon eller något ut i fingerspetsarna och plötsligt inte längre vara det i sin rätta mening... Jag har funderat en del på det...

De säger att man inte ska identifiera sig med sitt jobb. Tyvärr hörde jag det först efter att jag var fast i "träsket". Det är svårt att "gå iland", vänja sig vid att jobba åtta till fem, svårt att hinna mer än att gå till Posten och affären en och samma dag. (Därför är det jäkligt tur för Sveriges alla sjömän att posten numera ligger i affären.) Det har tagit mig sju år (!) att vänja mig och acceptera att jag inte kommer ge mig ut och segla "på riktigt" igen. Jag har varit sjöman hela mitt yrkesverksamma liv. (Vilket i mitt fall handlar om tolv år.) Jag har gått från att jobba längre törnar till att halvt om halvt gå iland, jobba på båt på dagarna och sova i min egen säng på nätterna.


Sedan en vecka tillbaka är jag just ingenting. Inte för att de tog båten ifrån mig (som i citatet ovan), utan för att jag gav bort den. Saker och ting började falla på plats, jag kom till insik - och sade upp mig. Man ska inte fortsätta harva omkring när man inte längre trivs med livet som det är. Det finns liksom ingen annan som kan fixa till det åt dig.

Jag har planer om att dra igång den där verksamheten jag funderat över i två år. Spendera lite mer tid på gården med djuren. Jobba lite extra. Har ett extraknäck på G. Med ungdomar. Ensamkommande. (Försöker se framför mig hur man förklarar för en social nysvensk att man inte "får" sätta sig på det tomma sätet bredvid personen på spårvagnen - så länge det inte är fullt på alla andra dubbelsäten.)

Hur det än blir, tror jag att det ordnar sig. Det brukar göra det. Har haft besök av Spinn-Anna i helgen och fick till lite projektfotografering. (Äntligen!) Dessutom blev jag lite inspirerad av Dödergöks utrensningsinlägg och har påbörjat Projekt Garngallring. (Hon säger att hon sorterat ut "skvättar". Jag vet inte hur stor en skvätt är för Dödergök, men mina kommer i kilosjok.) Inte helt otroligt att det blir bloppis framöver.

PS. Bilden ovan är ett självporträtt från julen 2009 då jag seglade ombord på en svensk produkttanker. Those were the days.

Wednesday, October 9, 2013

Vinnarna i utlottningen

Självklart skulle vinnarna ha redovisats redan i går, men livet kom emellan. (Som man brukar säga?)
However. Använde mig av en slumpgenreator och fick fram fyra siffor. Vinnarna är... 

Eddy. Du får det blå garnet hem till dig!

Annefrid. Du kommer få alpackagarnet levererat i din brevlåda!
(Eller i Habo?)


Clara. Det rödvita garnet är ditt!

Monstermönster, du får det hemliga paketet skickat hem till dig.

Tack alla som var med! Tack för att ni läser. Tack för att ni kommenterar!
Tack tack tack.

Tuesday, October 1, 2013

Donald goes naked


Det var fårklippning på schemat i helgen. Igen. Tackan Donald (det var inte jag som kom på det namnet) hade gått alldeles för länge med kläderna på. Resultatet var en allmänt tråkig ull, lite lätt tovad. En frisör hade nog kallat det "frissiga toppar". Får ta en närmare titt på den någon dag framöver för att se om det är någon idé att använda det. (Bör väl tilläggas att jag är jäkligt petig med ullen. Det behöver inte vara fel på den, men om jag inte känner att jag vill lägga ner tid på den brukar jag ge den till någon som gör en annan bedömning än vad jag gör.) Ur ullsynpunkt skulle jag ha klippt henne tidigare, men livet (jobb, ryggskott och regn) har liksom kommit i vägen. Jag klipper fortfarande för hand med en vanlig hederlig fårsax men har åtminstonde fått upp tempot på klippningen rejält. (Det tar inte tre timmar att klippa en tacka längre...)

På tal om ull är det verkligen dags för mig att ta tag i spinnandet ordentligt igen. Har precis flyttat över ullen från garaget till stallet. (Eller ja, resterna av det som en gång i tiden var stall. Nu är det en friggebo modell större, typ.) Jag har en hel del ull. Det mesta har jag varit duktig nog att tvätta, men prepareringen är kvar. Har inte riktigt haft ro för spinningen det senaste, men det ser ut att bli en hel del tid för sådant inom en snar framtid...

Och apropå spinning, intresset för spinnlektion på spinnrock var mycket större än vad jag trott och ens kunnat hoppas på! Tack alla ni som hörde av er! Ni ska alla ha fått ett svarsmejl från mig. (Om du inte har fått det, snälla hör av dig till mig på the_seaman@msn.com!) Jag har valt ut två "försökskaniner" och har så gott som bestämt mig för att hålla nybörjarkurser för både slända och sprinnrock framöver. Mer information om det kommer!

Och när vi ändå är inne på anmälningar och grejor – du som väntar på att vinnarna i utlottningen ska dras, får vänta en vecka till. Jag tänkte att man skulle ha en vecka på sig att lämna en kommentar, men fick hjärnsläpp när jag angav datumet och vips så blev det två veckors "anmälningstid" istället för en. Sådeles pågår utlottningen fram till 8 oktober. Bara så ni vet.