Thursday, January 30, 2014

Roten till det onda


Det här är boven i smärtdramat, min Tokyo. Tokyo är en tröjdesign som har löjligt få projekt på Ravelry (17), som (i mitt tycke) är jäkligt snygg, som kostar nästan ingenting (3 USD) och som (högst troligen) inte ger alla sina stickare tennisarmbåge. För det är vad jag har, enligt min massör. Tydligen inte helt ovanligt hos folk som stickfäktas.

Hur det än ligger till tänker jag lydigt utföra stretchövningarna jag fick och har redan gett mig fanken på att tröjan ska bli klar utan att passera UFO-stadiet. Även om det ligger nära till hands att slänga in den i garderoben och vandra vidare. Inte för att jag inte gillar den. Faktum är att jag är skitnöjd med resultatet. Jag är bara inte skitnöjd med det onda. Men det ska inte få påverka mig. Inte inte inte. Och jag är ändå snart klar med mönsterstickandet på både fram och bakstycke och sedan är det bara lite rätstickning kvar. Nästan klart med andra ord. Inte UFO. Inte. Snart FO. Snart...

Monday, January 27, 2014

Vet du vad jag insåg i morse?


Att små projekt gör inte ont att sticka! Så det bidde en mössa.

Sunday, January 26, 2014

Ont, det gör ont. I armen.


Jag har ont i stickarmen.

Jag räknade efter lite för att minnas hur länge sedan det var jag sist hade stickont. Det är fyra år sedan. Jag hade börjat sticka några månader tidigare och hade i min maniska eufori över att ha funnit en ny hobby, inte haft många timmar alls borta från stickorna. Det frenetiska stickandet i kombination med de raka stickor jag använde på den tiden, bäddade för en inflammation som stoppade mig från stickandet i två veckor. Nu i efterhand inser jag att jag kom billigt undan. Två veckor är ingenting när det kommer till att låta en överansträgning lägga sig.

Det är inte lika illa nu som då, men jag känner av det. De senaste veckorna har jag stickat som en liten tok så fort jag haft tid över. Lediga dagar har jag kunnat sitta från sju till tre. (Minst!) Maniskt stickande. (Bara det faktum att jag går upp sju på morgonen för att sticka är ett tecken på att något slagit slint, jag som brukar sova till minst nio.) Vet inte hur många ljudböcker jag klämt ner under samma period, men bara den senaste veckan har det slunkit ner två deckare (om du missat S.J. Boltons böcker om Lacey Flint, tycker jag att du ska korrigera den tabben och lyssna på dem pronto) och de två första böckerna i Gardells serie om att inte torkar tårar utan handskar. Den enda platsen som varit relativt stickfri är jobbet. Där har jag läst om stickning istället. Så illa är det.

Typiskt nog har inspirationen slagit till på riktigt. Allt läsande har gett mig en halv miljard olika idéer och den enda trösten (om jag nu inte kan sticka på ett tag) är att jag i alla fall kan rita upp mönstren jag har gått och tänkt på. Och läsa lite till. Visste du till exempel att Selbuvanten är ett relativt nytt påfund och att kvinnan som först stickade dem levde fram till till 1929? Eller att även de "typiskt isländska" tröjorna började procuderas på 1950-talet och att mönstren främst kan härledas till Norge? Eller att det isländska ospunna garnet lopi (på svenska förgarn) även det är ett nytt påfund som liksom av en slump blivit en isländsk industri? (Det ospunna lopi ska inte förväxöas med garnmärket Alafoss och deras spunna Lopi. Däremot saluför Alafoss ett lopi som de kallar det Plöti... Hängde du med där?) Jag kan tycka att sådant till synes onödigt vetande är rysligt intressant. Är man nörd så är man.

Wednesday, January 22, 2014

One more try: Snowfall



Ibland blir det fel. Som när man tror att man sparar ett inlägg, men publicerar det trots att det är långt ifrån färdigt. Så jag gör ett nytt försök. (Ett något mer genomarbetat och genomtänkt sådant.) Låt mig presentera moderns julklappssockar: Snowfall. Innan jul stickade Carlanderskan ett par klarröda och jag föll som en fura.


Mönstret är rätt simpelt. Ett gäng flätor, bara. Inga krångligheter. Om du aldrig stickat flätor tidigare, kan det här vara ett bra projekt att börja med. Jag brukar föredrar att vrida flätorna åt motsatt håll som står i mönstret, men det är ju en detalj som man väldigt enkelt kan ändra på. Kanske hade jag också minskat några maskor på foten om jag tänkt efter. Du som stickat flätor tidigare vet att det stickade tyget dras ihop av flätor och att man därför kan behöva lägga upp några maskor än vad man hade behövt göra om man bara stickat slätsticknign. På Snowfall stickar man flätor hela vägen runt benet, medan man på foten (av förklarliga skäl) bara stickar flätor på ovansidan. Det innebär att man bör minska maskantalet på fotdelen för att den sockan ska sitta tight på foten. I mönstret minskar man dock inte ner på antalet maskor, trots att man stickar slätstickning på undersidan foten, vilket resulterar i ett par lite väl vida sockar. Så nästa gång, när jag inte följer mönstret blint och orkar tänka till lite själv, kommer jag minska ner ett gäng maskor för att få en tightare fot. Men det är ju en petitess i sammanhanget.

Garnet heter Teetee Pallas och allt som allt gick det åt 85 gram till ett par sockar i storlek 40-41.

I och med det här är samtliga julklappsstickningar för 2013 redovisade. Om man varit riktigt smart hade man börjat med 2014 års julklappsstickningar typ nu direkt.

PS. Och till dig som undrade är svaret nej, benen är precis lika håriga som vanligt. DS.

Thursday, January 16, 2014

Ok som i väst


För snart tre månader sedan utmanade jag en god vän i stickning. Hon är (tydligen) exceptionellt obra på att avsluta sina projekt, så jag lade väl mer i mindre hennes utmaning i knät på henne. Att hon skulle göra klart det projekt hon påbörjade. För egen del tänkte jag sticka mig en tröja med rundsickat ok för det hade jag aldrig testat tidigare. (Här bör tilläggas att vännen har en egen fri vilja och att hon valde att sticka en Offe eftersom det fanns flera moment i den hon inte testat på tidigare.)

Men så kom det saker emellan för min del. Jobb och jul och garnbrist. (Ja, det med garnbrist är ju givetvis högst subjektivt, men ni vet kanske hur det är när man aldrig har rätt garn till rätt projekt?)

Men – i går tog jag tag i det hela. Kanske kände jag pressen, för efter alla pikat jag riktat åt vännen, kan jag ju inte själv komma och säga att jag inte lyckades bli klar i tid. Så jag har stickat som en liten tok. En del framåt och på tok för mycket bakåt.

Färgerna och nyanserna i oket ligger så pass nära varandra i färgskalan att det med mobilkamera i dåligt köksljus nästan ser tredimensionellt ut. Riktigt lika flashigt är det inte i vanligt dagsljus, men det ska erkännas att jag är rätt rejält nöjd. Nu ska jag bara sticka på kroppen och så är saken biff. Helst före månadsskiftet så att kära Sarah inte får möjlighet att tracka mig lika mycket som jag trackat henne...

Monday, January 13, 2014

Oversized


Faderns Rättviksmössa blev ett kapitel för sig. Ni som känner mig, vet att jag är en "sån där" som gör provlappar. Vilket jag givetvis gjorde även för faderns mössa. Men jag stickade inte med alla färgerna och jag stickade inte mönsterstickning. Kanske kan det bli en lärdom i forsättningen, för även om stickfastheten var okej på min provlapp, blev det katastrofalt fel när jag väl kommit igång.

De rekommenderade Bergå Stg Extra i mönstret. Ett garn som troligen gick ur produktion och sortiment för 30-40 år sedan? Jag hittade det på Ravelry och kollade upp meterantal och så, men det hjälpte inte. Mina ersättningsgarner ville inte jobba med en stickfasthet på 30 maskor per 10 centimeter. Mössan blev stor. Väldigt stor.



Men, jag var optimist och tänkte att det är nog bara mitt lilla huvud som är problemet. Den kanske passar på pappa? Fast det gjorde den inte det heller. Så på julaftons kväll fick jag ta fram nål och garn och sy in den. Tror det handlade om närmare tio centimeter. Efter det blev det en "bulle" baktill, men den syns faktiskt inte när man har den på sig. (Ta en titt på nedersta bilden och avgör själv.)

Det var hur som helst en jäkligt kul att sticka och därför gick den också rätt fort. Det var meningen att den skulle bli en ny skapelse till farsans samling med fula mössor (han är känd för dem), men jag blev fäst vid under tiden jag stickade och tycker nog inte att den är så ful längre. Jag är till och med sugen på att göra en till mig själv. Fast i så fall kommer jag ta bort en repetition av den röda figuren på vardera sida av mössan.


Jag försökte göra ett restgarnsprojekt av det och tog rött, vitt och grönt ur stashen, men gick bet på blått och gult. Köpte två nystan Navia Duo till "kroppen" och tiggde till mig tio gram gult från Sarah. Allt som allt är jag nog rädd för att jag gick lite plus på garnkontot. Alternativt jämnt ut, jag har inte koll på hur mycket som gick åt av det vita. Men vad fasen, jag lyckades bra med garnekationerna i helhet 2013, så vad gör väl det?


Sunday, January 12, 2014

För mycket jobb, för lite fritid


Jag jobbar. Och så jobbar jag. Och så jobbar jag lite till.

Alla som varit inne i vikariesvängen vet hur det kan hopa sig. Hur man rings in med snorkort varsel och hur man kastas in i nya hem utan upplärning. Alla som jobbat inom vård på något sätt, vet hur tungt det kan bli när det inte vill sig. Den senaste veckan har varit en riktig berg och dal-bana och jag beundrar alla er som jobbar inom vård och omsorg och som kan förstå en patients önskan genom ett ögonkast eller en ofullständig mening. Jag kan inte det. Och det är skitjobbigt.

I mitt fall hadlar det närmast om bristande erfarenhet (eller kanske avsaknad av telepatisk förmåga?), men det gör inte att jag tar mindre illa vid mig. När du inte förstår vad personen säger, inte förstår vad den menar, inte förstår vad den vill... Jag har ifrågasatt mig själv och mitt nya yrkesval många gånger under de senaste dagarna. Samtidigt har ingen klandrat mig och det jag brustit i har jag kompenserat på andra sätt. Som att ge någon möjligheten att utöva sin hobby för första gången på väldigt, väldigt länge.

Så, mycket hemmavid har fått stryka på foten på sista tiden. När jag nu när jag äntligen fick en dag ledigt, passade jag på att beta av det där man inte hunnit med på sistonde. Som att städa och byta tändstift på bilen. (Den har varit ledsen ganska länge. Nu är den gladare.) Och sitta hos fåren.

Vi har haft problem med en liten svart tacka (i mitten av bilden nedan). Hon har varit (och är väl fortfarande) bara skinn och ben, åt extremt långsamt och extremt lite. Det finns de som säger, att när ett får mår dåligt finns det bara en sak att göra. (Nödslakta.) Ofta stämmer det. När du ser på ett får att det är dåligt, är det ofta jävligt illa. Men vi väntade med att plocka fram slaktmasken, fick hjälp av Fale Artut som sålde oss ett antal djur tidigare i vintras (och är som en hel uppslagsbok om får och dess skötsel) och tro det eller ej, men det lilla livet har repat sig! Lösningen var så enkel som ett vispat rått ägg med lite vatten två gånger om dagen i en dryg vecka. (Ja, och en avmaskning också...) Nu är hon till synes fit for fight igen. Även om om hon är tunn som få, äter hon med aptit igen. Hon kommer få extra ransoner av pellets och spannmål framöver för att kunna lägga på sig lite. Det är piss när djuren mår dåligt, men jäkligt tillfredsställande när man får dem att bli på bättringsvägen igen. Nu håller vi tummarna för att hon klarar sig och inte är dräktig. (Dräktig = energin delas med lammet = inte bra om man inte har någon energi.)

Åh, behöver jag säga att det inte stickats något på en vecka. Abstinens? Svar: JA!



Sunday, January 5, 2014

Det där med bäddsockar


Jag har aldrig direkt behövt sova med sockorna på. Förutom det där året jag bodde i den lilla sommarstugan där jag sov med komplett underställ för att inte förfrysa under vinterhalvåret. (Sovrummet hade inget element men däremot ett dragigt fönster.) Men så flyttade jag upp till skolan (den jag flyttade från i somras) och insåg att det kan verkligen vara jäkligt skönt att ha ett par sockar på sig när man går och lägger sig. Huset var byggt runt 1928 och även om det fanns gott om element, fanns det också gott om ställen där kylan kröp på underifrån. Nu är det nästan standard att jag drar på bäddsockorna om kvällen. Inte för att huset är gammalt eller för att det drar från fönstren, men för att mitt nya boende är stort och för att jag är för miljömedveten (okej, snål) för att värma upp alltihop till en temperatur där långärmat och sockor inte behövs.

Mormor sover däremot med sockor sedan många år, trots att hon oftast kommer upp i tropiska temperaturer inomhus. Inför jul önskade hon sig ett par nya bäddsockar och som den goda dotterdotter jag är, tillmötesgick jag hennes önskning. Jag hittade ett spetsigt gratismönster som hette Pinky, rotade fram ett övergivet Regianystan och satte igång. Det gick inte åt mer än 48 gram till de ankellånga sockorna i storlek tettioåtta. Spetsmönstret var jäklig troligt att sticka och satte sig nästan genast. (Och kom nu ihåg att det är sagt av en spetsblind person. Vilket skulle kunna betyda att mönstret är busenkelt.) Jag tror bannemej att jag kommer göra ett par till i framtiden, fast kanske med något längre ben.

Vad mormor tyckte? Tja... Hon fick bara en socka i själva paketet eftersom jag bara hunnit halvvägs på den andra på julafton... Nu är de i och för sig klara, men eftersom tanten ränner till sin pojkvän i Kungsbacka stup i kvarten, hinner jag aldrig överlämna det kompletta paret. Så kan det vara.

Saturday, January 4, 2014

Raggsockar


Jag hade planerat att sticka tre par raggsockar i julklapp, men det blev bara två eftersom jag aldrig kom på vem den trejde mottagaren skulle ha varit. (Suck!) Äldste brorsan (han kom kallas Fule och fick fingervantarna) fick paret på bilden och sambon fick ett par av samma modell, men knallrosa. Han gillar färg. Det var rätt trevligt att sticka något i så pass tjockt garn. Det går fort. Det gick åt 130 gram till 42:orna på bilden och något mer för sambons 46:or.

Samtidigt verkar inte garnet vara någon höjdare. Damit. Det luddar redan innan tvätt, som noppor innan de blivit hårda. Känns sådär kul. Använde Svarta Fårets raggsocksgarn. "Limited Edition". Kanske bra att det var tillfälligt. Kanske inte ska använda det igen. (Ja, med undantag för de båda nystan jag har liggandes i garnhyllan, då.) Kanske är Järbo svårslaget när det gäller raggsocksgarn? Det absolut första jag stickade i vuxen ålder var ett par raggsockar i Järbos Raggi. Det var 2009 och det är inget fel på dem, trots maskintvätt och flitigt användande. Har du trillat över ett bra raggsocksgarn får du gärna hojta till!

Friday, January 3, 2014

Stickmålen 2013 – check!

Jag är mycket för att sätta upp mål. Något med att jag alltid vill bli lite bättre på något, alltid ha något att jobba mot och alltid ha något slags rekord att slå. Tävlingsmänniska de luxe, skulle man kunna säga. Inte alltid en så bra eller ens rolig egenskap, men jag har lärt mig leva med den. Och dämpa den.

Jag hade två (försiktiga) mål på stickfronten för 2013. 
  1. Sticka och avsluta sex tröjor eller västar i vuxenstorlek. (Självklart i syfte att "bränna garn", inte bli varm.)
  2. Göra mig av med (helst sälja) 10 kilo garn.
Några olyckskorpar kraxade om att sex tröjor var lite väl mycket och skulle det inte bli lite väl stressigt och... Jag stängde öronen och började sticka. Och även om mormorsrutevästen som jag började på i februari inte blev klar förrän slutet av december, fick jag relativt lätt ihop mina sex bålvärmare. (Bilden på mormorsrutevästen är från i vintras medan den fortfarande var oklar. Den ligger på tork och väntar medan jag letar välvillig fotograf.)

 


 

Garnet då? Tja. Efter lite räknande har jag kommit fram till att jag stickat upp lite mer än 5 kilo garn. Efter lite funderande kan jag komma fram till att jag köpt in ungefär 2,5 kilo garn varav det mesta har använts upp direkt. En del har använts till projekt som kräver specifikt garn (typ raggsockar), annat har eller kommer att användas som som komplement i projekt jag har eller kommer att sticka.

Jag måste säga att jag är rätt nöjd med att i runda slängar minskat stashen med 2,5 kilo garn. Men det blir bättre. Jag har inga exakta vikter, men efter Habo åkte jag hem med två tomma bananlådor som det tidigare varit garn i. Jag har vägt två av de jag har kvar hemma och de väger fem respektive sju kilo. Vilket borde innebära att jag "blivit av med" 10-14 kilo bara i Habo. Det är ju inte helt fy skam?

Så, nu en liten bit in på 2014 summerar jag 2013 med att jag nått mina stickmål för förra året, klappar mig själv på axeln och sätter upp nya mål för 2014. (Vem trodde att jag skulle nöja mig med att nå ett mål när man kan slå det rekordet nästa år?)

Vad har jag då hittat på för 2014? Fler tröjor så klart! Tio stycken. (Tolv hade varit fint, men det är lite overkill är jag rädd för.) Och så är det hög tid att göra sig av med garnet som bara ligger och tar plats i garderoben. Det är ett gäng bananlådor det med...