Wednesday, February 26, 2014

The Wonder Machine


Jag skulle vilja göra ett inlägg om det suveräna med att ha en fristående centrifug i hemmet. Berätta hur snäll min holländska väninna var när hon inte bara fyndade en åt mig för fjuttiga €10 på en loppis i Haag, utan dessutom slängde in den i sin bil och tutade upp till Sverige.

Jag hade kunnat berätta hur fruktansvärt effektiv den där lilla maskinen är, hur mycket vatten som faktiskt pressas ut ur kläder och ull på bara någon enstaka minut och hur mycket snabbare det går att torka grejorna efter att de besökt snurrmaskinen. Hur mycket den underlättar mitt ulltvättande och att jag faktiskt får även mina ullplagg tvättade (kanske främst sockar) med jämna mellanrum eftersom jag vet att det tar nada tid för dem att torka.

Jag skulle kunna berätta att jag kallat den för "The Wonder Machine", för det är precis vad den har varit. Fram tills nu. Nu har jag insett att även mirakelmaskiner har en baksida och att det kan gå snett.


Fråga mig inte hur det gick till, men tröjan fastnade i något. Resultatet ser ni själva. Det är inte meningen att man ska kunna sticka ut handen genom magen på den. Inte se rakt igenom den heller. Om jag är förstörd? Inte lika förstörd som tröjan, men lite surt är det. Min garderob är inte så stor och just den här tröjan har spelat en högst betydande roll i mitt liv de senaste månaderna. Men hoppet är inte ute. Jag vet att jag har resterna från stickningen någonstans. Hittar jag bara dem, kommer jag dra igång projekt Sweater Rescue. Jag har nämligen en helt suverän bok från typ 1900 blankt som med stor tydlighet visar hur man lappar och lagar även de mest hopplösa fallen.

To be continued...

Tuesday, February 25, 2014

Vårmorgon i värmland


Jag fortsätter sticka från stashen. Garnet till den här västen kommer från en liten fårfård utanför Kungälv där ägaren hade en förkärlek till att skicka in ullen till spinning, trots att hon själv inte stickade. Jag kom i kontakt med henne när jag skulle köpa Harry, den bufflige vite värmlandsbaggen. Jag tror att det slutade med att jag köpte garn för lika mycket pengar som jag köpte bagge för – kvinnan hade en hel garnskatt hemma. Bara fårfärgade nyanser i mörkt brunt till ljust beige. Redan när jag plockade ihop härvorna lovade jag mig själv att göra en islandströja i dem.

När jag så här ett och ett  halvt år senare kom till skott, insåg jag ganska snart att jag (givetvis) köpt för lite garn. Den mörkare basfärgen skulle inte räcka till ärmar. (Särskilt inte som hundrackarn gnagt på en av härvorna och delat upp den i kortare längder.) Att besluta sig för att göra en väst var väl inte så stort, men garnbristen var bara ett av många problem längs vägen. Du som känner mig, vet att jag är en provlappsstickerska. Provlapp stickades även denna gång. Grejen var bara den att garnet är lönespunnet på ett litet spinneri som kanske inte har helt 100-procentig koll på meterantal och tjocklek på sina garner. För stickfastheten jag fick fram för ett av de ljusbeige garnerna, stämde inte alls överens med stickfastheten på det mörkaste. Och så rullade det på.


I slutänden satt jag med en skitsnygg väst som jag ville behålla, trots att den är lite för tight över axlarna och eventuellt aldrig kommer sitta bra hur mycket jag än skulle tappa i vikt. Det är fruktansvärt frustrerande. "Men det syns inte på bilderna" säger du kanske då. Kanske inte. Men då ska jag erkänna något för dig. Jag har dragit som en tok i den för att den ska sitta bättre vid fotograferingen. Jag har blockat den. Funderar på att blocka den igen. Funderar på att sticka på en kant på ärmarna för att förlänga dem. Funderar på att skicka den till någon som den sitter bättre på. Funderar på att köpa mer garn och sticka en ny. (Men då faller ju onekligen grejen med att sticka från – och minska, stashen...)

Hur det än är med storleken gillar jag verkligen oket. Den mörka basfärgen och de tre mörkare nyanserna i oket kommer från den lilla fårgården och är spunna av värmlandsull. Den fjärde och ljusaste färgen i oket är handspunnen och kommer från en fårras som heter Romney. (Här hittar du en bild på hur ullen såg ut innan den spanns och hur garnet sedan blev.) Inget av garnerna är supermjukt och en del skulle nog säga att plagget kliar. Själv är jag inte så känslig för det där och kan ha det direkt mot huden. Jag gillar det lite ojämna och råa som blir i en del lönespunna garner. Det är liksom inte meningen att de ska vara "perfekta". I och med det här projektet har planerna inför att skicka egen ull på spinning börjat. Jag har ett gäng tackor med ungefär samma typ av ull i ungefär samma nyans. Vem vet, till hösten blir det kanske eget gårdsgarn?


Mönstret då? Det heter Vormorgun Létt-Lopavesti och finns gratis på Ravelry – eller här om du inte har tillgång till Ravelry.

Monday, February 24, 2014

Doris for me


Jag fyllde år i januari. Inget stort jämt tal, bara en siffra som ändrades. Men Eddy slog på stort och skickade mig världens finaste present ändå: ett par Doris-vantar. Det där med att få handgjorda saker gör mig alltid lite lipfärdig. All tid det tagit att göra dem...

Numera hänger de med mig i stort sett överallt. Som av en händelse passar de klockrent till mina båda vinterjackor och är dessutom stickade i vinterns favoritfärg turkost-ish. Jag sitter och funderar på om Eddy sett jackor eller ens vet om att jag plockar på mig turkosa grejor så snart jag kommer i närheten av dem – kanske är hon bara tankeläsare.


Eftersom solen knappt visat sig här de senaste månaderna och fotografassistans varit utom räckhåll, lånar jag bilderna från Eddys blogg. Om du mot all förmodan inte redan tittat in där, tycker jag att du ska göra det pronto! Hon har massor av fina grejor där!

Eddy, jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, tack!

Sunday, February 23, 2014

Skrivus krampus


Jag har skrivkramp. Ifall att du undrar vart jag tagit vägen. Hoppas på ett raskt tillfrisknande.


Wednesday, February 12, 2014

Vasalopp och sjömansliv



Jag har varit Sälen en vecka. När jag ställde mig på mina sprillans nya längdskidor för tre veckor sedan, räknade jag ut att det var tio år sedan jag åkte längdskidor sist. Tur att skidåkning är lite som cykling – har man en gång lärt sig, kan man. Typ. (Det sitter i kroppen, man får bara se till att gräva fram det.) Jag fick ihop 15 mil under veckan och kände att rytmen kom tillbaka. Om tre veckor är det dags för Vasaloppet. Om allt vill sig.

För det finns en risk att en för mig okänd man på en cementlastare i Östersjön sätter stopp för min Vasadebut. Du förstår, jag blev erbjuden ett jobb. På sjön. Och klart som korvspad att jag tog det! Men det innebär ju också att jag har en avlösare som vill hem. Frågan är hur gärna han vill hem när Vasaloppsstarten går...

Hur det gick med jobbet som personlig assistent? Jag valde att sluta när jag fick chansen att gå till sjöss igen. För den här gången. Jag stänger inga dörrar där. Hittar man bara rätt brukare kan man ha hur kul som helst.

Wednesday, February 5, 2014

Snuttifieringssjal


Ett bland det roligaste jag vet när det kommer till spinnande, är när man samlar ihop alla små snuttar som blivit över från tidigare projekt, kör upp dem på spolar och sedan tvinnar dem utan någon som helst bakanke om att färger eller kvalitéer ska stämma överens. Man lär sig en jäkla massa på sånt. Om vilka färger som faktiskt passar bra ihop. Och vilka som inte gör det. Och hur olika fibrer beter sig när de kommer tillsammans.

Mitt senaste sjalprojekt (som avslutades på andra sidan nyåret) betsod av en stor härva kabeltvinnat (4-trådigt) galen snutt-blandning och en härva naturfärgat brunt 2-trådigt plädgarn stickat på 4,5 mm-stickor. Slätstickning två varv av vadera färg med ökningar i sidorna och i mitten på vartannat varv tills det bruna tog slut och därefter en rätstickad kant utan ökningar tills även det garnet tog slut. Den är tillräckligt stor för att kunna knytas bak på ryggen, går lätt två varv om halsen – tre varv om du verkligen vill hålla dig varm runt halsen.



Det handspunna garnet är inte jämnt. Det blir inte det när man samlar snuttar från 15-20 projekt och kör ihop dem. Det är inte heller lika tunnt som plädgarnet. Saken är att det inte gör så mycket. Det handspunna garnet består av en rätt stor del växtfiber. Jag vet inte om det beror enbart på växtfibrena eller om det har en hel del med spinntekniken att göra också, men det sjalen har ett himla fint fall. Den ligger alltid snyggt. Den kan blockas, men behöver det inte egentligen. Den fixar det av sig självt. Men den töjer inte ut sig heller. Det är fall och stuns i den på samma gång. Jag tror det får bli mer experimenterande med växtfiber och ull i kombination.

Hur som helst, det har kommit att bli min nya favvosjal. Jag har mer eller mindre bott i den sedan den blev klar i mitten av november. Lustigt egentligen. Från början var det ju bara ett gäng övergivna garnsnuttar, sådana som lika gärna kunnat hamna i soporna. (Om jag inte haft en stark hamstringsgen nedärvd sedan generationer...)

t