Sunday, November 30, 2014

Tack SVT och tack Bhutan


Igår såg jag en Dox-dokumentär om en liten pojke som bodde i en by i Bhutan. I en väldigt avlägsen by i Bhutan, verkade det som. Den skulle handla om hur tv och internet kom till landet och hur pojkens by skulle få elektricitet. Men den handlade mer om hur en mor lämnar bort sin åttaårige son till det lokala munkklostret och om hur hela familjer kämpar för att få möjligheten att se amerikansk wrestling i sina egna hem.

Det var en underlig dokumentär på många sätt och kanske inte minst en rejäl kulturkrock. I en scen lämnar den siste vuxna munken klostret och kvar blir den åttaårige pojken och en lite äldre pojke, kanske tolv-tretton år gammal. Förvirrande. Men munken var glad.

Det var nog inte filmarnas mening att man skulle bli mest faschinerad av moderns spinnande, men så blev det. Hon hade en speciell teknik. I alla fall i västerländksna mått mätt. Istället för att låta sländan spinna så länge som möjligt, lät hon den bara snurra en kort stund innan den hamnade mot hennes ben och hon fortsatte jobba med den tvist hon hade byggt upp i tråden. Sen snurrade hon upp garnet fort som attan och gav ny snurr. Medan hon satt ner. På golvet.

Jag blev så jäkla inspirerad att jag rotade fram en tvättad fäll och satte mig för att karda ull så snart dokumentären var slut. Idag har jag ägnat en hel del tid åt att spinna. Tänk att jag nästan glömt bort hur kul det är att spinna med slända. Tack SVT och tack Bhutan för den pushen!

Dokumentären När tv kom till Bhutan hittar du på SVT Play.

Saturday, November 22, 2014

Handspunnet + koftplaner = bra start


Stickmålet för 2014 var att sticka tio tröjor (eller koftor eller västar) i vuxenstorlek. Det var inte något orealistiskt mål när jag satte upp det i januari. Men det kom lite saker i vägen under månaderna som gick. Till exempel behöver tjugosex får behöver väldigt mycket mer bete än åtta. Vi tyckte vi tog i när vi planerade årets hagar, men det tyckte inte fåren som tuggade i sig första hagen på mindre än en månad och lämnade oss lätt desperata. Vi fick panikbygga tre hagar till innan sommaren var slut. Fåren överlevde, men det blev inte mycket sticktid. Till det kom sedvanligt arbete på gården, djur som ynglade av sig i allmänt stora mängder, en värmebölja som dödade all sticklust och jobb som inte riktigt var planerat men inte helt ovälkommet med tanke på att man ändå får en lön för det. Och sedan startade jag företag...

Men, jag har hunnit med fyra tröjor (nåväl, en top, två tröjor och en islandsväst) och är på sluttampen på årets femte (en flerfärgsstickad kofta). Och trots att jag kommer missa målet ganska stort, är jag nöjd.

Fast det kan  hända att det blir en tröja till innan året är slut. Jag bestämde mig för att hoppa på Koft-KAL:en. (Sista dagen att anmäla sig är i morgon söndag.) Det blir tredje gången gilt för garnet (se bilden ovan) som redan varit tröja en och en halv gång innan. Jag spann det av gotlandsull under Tour de Fleece 2010 – mitt första riktigt stora projekt. (Det blev 800 gram i slutänden.) 


Jag tänker mig en hyfsat tight kofta. Det mörkare garnet används till ränder och knappkant. Jag hade gärna satt det som resår också, men det mörka garnet är mycket grövre än det ljusa att till och med jag (som inte har något emot lite "sticksigare" garner) tycker att det är på gränsen. Tanken är att ränderna är bredare nertill och smalnar av ju längre upp de kommer, för att sluta i midja. Återstår att se om det hjälper formerna mer än vad det stjälper. Risken är väl att man ser väldigt stor ut upptill. Jag är lite osäker på ränderna, måste jag erkänna. Hojta till om du tror att det kan bli felbalans i det hela. No hurt feelings, promise.

Provlappen är klar sedan fyra år tillbaka (när jag gjorde den första tröjan) – nu ska jag bara hitta den igen. Jag vet att jag har den... Någonstans...